I april 1928 togs Sven Svensson in på Maria Sjukhus i Stockholm efter att ha drabbats av lungtuberkulos. Han avled den 12 maj samma år men hade bara veckan innan gjort Svenska Numismatiska Föreningen till sin huvudarvinge. Under sjukhusvistelsen kallade han till sig föreningens dåvarande ordförande Axel Wahlstedt. De två träffades ett antal gånger och resultatet blev att Svensson testamenterade sina samlingar och en större summa pengar till föreningen.
Sven Svenssons vilja var att hans samlingar skulle förbli intakta och att föreningen skull köpa en fastighet där samlingarna kunde förvaras och göras tillgängliga för studieändamål. En lämplig fastighet inköptes på Kungstensgatan i centrala Stockholm men den ekonomiska krisen på 30-talet ledde till att man blev tvungen att sälja den med förlust. Den misslyckade fastighetsaffären ledde fram till att SNF, vars styrelse helt byttes ut, i samarbete med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1935 slöt ett avtal om att deponera samlingen hos Historiska museets myntkabinett, KMK. På detta sätt fick myndigheten tillgång till värdefullt material för forsknings- och utställningsändamål och föreningen fick hjälp till en säker förvaring samtidigt som donatorns vilja om hur samlingen skulle användas kunde uppfyllas. När Svensson levde fanns ingen modern förebildlig utställning, men genom Medaljsalens färdigställande 1942, och i än högre grad efter öppnandet av utställningen Svenska mynt 1945, ändrades detta till allmänhetens fromma.
Flera av Sven Svenssons objekt kom att ingå i dessa permanenta utställningar, andra kom att användas i forskningens tjänst. Det stora flertalet föremål förblev dock dolda i sina myntpåsar och luftades endast om någon specialintresserad beviljats tillstånd. Eller som det heter i en intern promemoria i SNF:s arkiv: ”Många dubbletter kom härigenom att ligga till ingen nytta”. Besittningsmyntsalen invigdes 1959 och 1962 ansåg SNF:s styrelse att de ursprungliga intentionerna i testamentet inte längre kunde uppfyllas. Dessutom hade det ursprungliga behovet av en myntutställning i praktiken försvunnit, eftersom det nu redan fanns en sådan. Med avstamp i en utredning av dåvarande advokaten Ernst Nathorst-Böös författade SNF en skrivelse till Konungen, som i juni 1963 medgav permutation av reglerna i det Svenssonska testamentet.
Förenklat kan man säga att Kungl. Maj:t konstaterade att bestämmelserna i testamentet inte utgör hinder mot att SNF överlämnar gåvor till Kungl. Myntkabinettet och att SNF säljer återstående föremål. Den första myntauktionen hölls i SNF:s regi redan i november 1963. De efterföljande åren avhölls ytterligare föreningsauktioner samt de klassiska storauktionerna genom Hirsch Myntauktioner 1966 och 1970. Försäljning pågår fortfarande och influtna medel tillförs alltjämt stiftelsen.
Föga visste Sven Svensson när han på sin dödsbädd dikterade sitt testamente för Svenska Numismatiska Föreningens dåvarande ordförande, Axel Wahlstedt, att han kom att lägga grunden till en av den svenska numismatikens allra viktigaste ekonomiska stöttepelare.